måndag 15 augusti 2011

UTSLÄPPT I FRIHETEN IGEN =)

Skrivet söndag kväll!
Sedan i fredags förmiddag har jag varit utsläppt från isoleringen. Proverna såg bra ut redan på torsdagen men för säkerhetsskull höll de mig isolerade t.o.m fredag. Fick då permission mellan antibiotikainjektionerna. När jag kommit hem från lasarettet på fredagen så ringde en ssk från AHS-Viool och sa att de kunde komma och ge 16.00 injektionen och samtidigt skriva in mig. Fantastiskt va, vilken service!!

Kring 16.00 tiden kom så en ssk från AHS Viool. Injektionen gavs och sen satt vi och pratade (typ inskrivningssamtal) i säkert 1 timme. Vi pratade bla om hur jag mår nu, mina förväntningar på dem och mycket annat. Jobbigt tyckte jag det blev när vi började prata om hur jag vill ha det när jag börjar må sämre. Vi pratade om huruvida jag ville vara på sjukhuset eller hemma. Vi pratade även om hur det mest troligt kommer att bli när kroppen bestämmer sig för att inte orka mer. Att levern mest troligt kommer att svikta och förgifta kroppen så pass mycket  att jag kommer att bli tröttare och tröttare, för att sedan sova konstant tills kroppen inte orkar mer. Usch säger jag bara. Visst har jag tänkt såna tankar tidigare, hur cancern kommer att avsluta mitt liv, och på vilket sätt den kommer att göra det. Men nu, i fredags blev allt plötsligt så verkligt. Jag såg mig själv ligga här hemma, i min nya fina soffa och vara döende! Känns just nu väldigt avlägset, men är ju verkligheten som förr eller senare kommer att komma. Jag hoppas på senare, väldigt, väldigt mycket senare!!

Barnen var med och träffade ssk;n från AHS-Viool (de var ej med under själva inskrivningssamtalet). Klara var väldigt avvaktande, medan Viktor pratade, bekantade sig och bjöd på godis. Söta, goa Viktor. Känns viktigt att barnen är "med på tåget" hela tiden. Därför kändes det bra att de var hemma så att de också fick bekanta sig med ssk,n som var här.

Även i lördags fick jag antibiotikainj given av AHS-Viool. Jag har sovit på lasarettet under helgen, då jag fått en inj vid 12 snåret på natten, och en inj vid åttatiden på morgonen, samt att blodprover tagits varje morgon.

Helgen som gått har varit en toppenhelg, trots sjukhusvistelsen. Fre kväll hade vi fam Hultgren här. Vi käkade pizza och hann med en massa surr innan det var dags för mig att bege mig mot sjukhuset. Lördagkvällen gick alldeles för fort hos Sara och Peter och deras tre härliga ungar! När vi åkte från Sara och Peter, för att skjutsa mig till sjukhuset, hade Viktor en massa funderingar kring min cancer. Han ville veta om det fanns nån som fick gallvägscancer som kunde bli frisk. Vad händer mamma, om din cancer sprider sig till hjärtat, dör du direkt då, eller kan man leva med en tumör kring hjärtat? Viktor tycker synd om mig hela tiden, hjälper till när vi handlar, kånkar och bär sånt som egentligen är alldeles för tungt för honom, "du som har cancer och ont, mamma, ska inte bära". Han har ett sånt stort hjärta och så mycket empati. Men tänk om han fick slippa oroa sig för mig hela tiden. Tycker så synd om Viktor, att han, i sin unga ålder ska måsta hantera detta (vilket jag tycker att han gör väldigt bra) och det gör så ont i mammahjärtat när han kommer med sina befogade frågor och funderingar.

Min hals är nu i stort sett helt bra. Efter andra antibiotikainjektionen började jag känna förbättring. Nu kan jag svälja utan att bli tårögd, halleluja vilken upplevelse. Liiite ont gör det fortfarande, om jag sväljer nån lite för stor tugga, men i övrigt är smärtan borta. Jag tror att jag gått med en infektion i halsen under lång tid. Så ont som jag har haft bara av att svälja min egen saliv. I armen, däremot, har jag fortfarnade ganska ont. Tar 6 betapredtabletter/dag, vilka jag skulle vilja trappa ner. Börjar vara ganska svullen i ansiktet nu. Kroppsligt känner jag mig just nu ganska sliten. Det skär till i Bäckenet, särskillt när jag ska resa mig och börja gå, jag har ont i nacken och armen. Skulle nog behöva ta lite pauser under dagen och vila kroppen lite grann. Men det är tråkigt, vill vara igång och känna mig som vanligt så länge det går.

Idag har jag och mamma varit och fyndat på loppis, för att avsluta med korv och dricka på statoil =). En trevlig förmiddag. Eftermiddagen tillbringades med fina vänner som kom hit med fika och present. Jag har världens finaste vänner, de allra bästa, som jag är så oerhört glad för att jag har. Kommer att skriva mer om det i ett senare inlägg!! Denna kväll, Lars sista semesterdag, blev det grillat till middag. Satt ute länge på altanen och njöt. Gick dock in då Lars fick för sig att han skulle utrota det jordgetingbo som vi har i anslutning till altanen =). Klaragumman har fått feber och var jättetrött i kväll. Viktor satt uppe med mig till närmare tolv och såg på naturprogram och mös. Han behöver egentid med mamma och pappa!! Nu är det mer än hög tid att gå och sova. Ska vara på vårdcentralen strax efter 8.00 i morgon för att lämna prover inför beh i Umeå tis och ons.

God natt alla fina!

6 kommentarer:

  1. Du skriver verkligen bra Jenny. Rakt på sak, och direkt från hjärtat verkar det som. Jag tror vi är många som känner så. Och att du på ett sätt ger oss "friska" lite hopp att det går att leva relativt bra fast man är så sjuk. Jag cyklade förbi igår em, men såg att ni hade gäster och ville inte "störa". Visste inte hur mycket du mäktade med på din permis. Att finaste Viktor vill hjälpa till och vara nära visar ju vilken bra kille han är, och för honom är det nog viktigt att han får känna att han kan vara till ditt stöd, även om han är ett barn. Jag hoppas som du att du får vara "som vanligt" så länge det går - och att det blir välidgt länge, men kanske kanske ska du lyssna på dig själv och vila lite när tillfälle ges. Kram och hoppas du är så pass pigg att du kan få behandling under veckan. /Monika

    SvaraRadera
  2. Åh vad jag önskar att du slapp AHS-viol, jobbiga samtal och smärtor!!! Livet är så obeskrivligt orättvist!

    Tur i allt detta elände är ju det faktum att du är en kämpe!

    STÖRSTA KRAMEN FRÅN MIG...

    SvaraRadera
  3. Största kramen till dig.
    Det måste vara jobbigt att pratat om sådana saker när man bara vill tänka positivt.
    Men nu mår du ju bättre och kan ge lite extra energi på fina barnen dina!

    Kram L

    SvaraRadera
  4. Det där med att fundera hur man vill ha det på slutet.... usch. Inget man vill tänka på riktigt ännu.
    Livrädd för i morgon.
    KRAMEN

    SvaraRadera
  5. Jag blir alldeles tårögd när jag läser det du skriver. Jag tänker på er varje dag. Kram Sara

    SvaraRadera
  6. Tänker på dig och massor av kramizar
    Lis

    SvaraRadera