BARNENS FUNDERINGAR

Viktor har den senaste tiden haft ganska svårt med koncentrationen och att fokusera på det som han håller på med för tillfället. Jag har funderat om det har med min sjukdom att göra eller om det är något annat som stör honom. Nu, ikväll, efter att ha pratat med barnen om min cancer, så är jag nästan övertygad om att Viktors okoncentration beror på att han funderar så otorligt mycket på mig och min sjukdom.

När barnen i kväll var i färd med att borsta tänderna började Viktor fråga hur många tumörer jag har i kroppen. Samma fråga ställdes förra veckan, och veckan därinnan, och veckan därinnan..............Han har ett otroligt stort behov av att veta just hur många tumörer jag har i kroppen. Det är väl, antar jag, ett sätt för Viktor att kunna känna att han har kontroll över denna övermäktiga situation. Vi räknade samman tumörerna, de i lungorna, i skelettet och i levern och kom fram till samma siffra som förra gången; 18st (1primärtumör och 17 metastaser). Han ville även veta om det tillkommit nån tumör som han inte visste om, vilket jag förklarade att det inte hade gjort. Jag frågade Viktor om han funderar mycket på min cancer just nu. Viktor säger då, att sedan jag blev strålad och hade på mig "den otäcka masken," (strålningsmasken som gjorde att jag låg still med huvudet under själva strålningen) så har han tänkt jättemycket på mig och min cancer.

Inte konstigt att pojken inte har varit riktigt sig själv!

Förlåt älskade Viktor, men mamma har inte förstått att just strålningen och den otäcka masken satte igång så mycket funderingar hos dig. Hade jag förstått bättre hade jag kunnat bespara dig en massa funderingar på egen hand!!

Jag tycker verkligen att vi pratar mycket, och öppet om min sjukdom, men nu inser jag ju att jag missat att Viktor i sin ensamhet gått omkring och grubblat och grubblat och grubblat. Inte konstigt att man då blir både ofokuserad, okoncentrerad, lättretlig, arg och ledsen!! Imorgon ska jag och Viktor sätta oss ner i lugn och ro och prata.

När jag så ikväll skulle lägga Klara, och hon hade lagt sig i sängen, tittade hon, med sina stora fina ögon, djupt in i mina ögon och frågade mig om man kan dö av cancer. Jag svarade att man kan dö av cancer. "Kan man dö av din sorts cancer, mamma"? (vi har pratat om att det finns olika sorters cancer). Jag svarade, att, ja, man kan dö av min sorts cancer. "Kan man dö av den sorts cancer som pappa har haft"? (hade testikelcancer när han var i gymnasieåldern). Nej, älskling, de flesta som får den sortens cancer får behandling mot den, och blir friska. Efter detta lilla samtal kramade jag om Klara och började gråta. Klara reagerade med att säga, "men mamma, du gråter ju, varför då?", sedan torkade hon mina tårar med sin mjuka lilla hand, strök mig på ena kinden och sa; Mamma, jag tycker att du har så stora, bulliga, mysiga kinder, det har du alltid haft.

Jag förklarade för Klara att jag gråter för att jag är ledsen för att jag har cancer, och att jag hellre skulle vilja vara frisk. Jag började även gråta för att jag blev så himla rörd och berörd av denna lilla, stora Klaras fantastiska klokhet! Tänk att vara 5 år och kunna ställa såna frågor som hon gjorde i kväll. Klara funderade även om jag kunde känna att jag hade cancer. Vi pratade då lite om att jag har ont i ryggen och i min högra arm, men att jag annars inte känner av min cancer . Klara frågade även; "Har du ont i magen av cancern, mamma, när du måste ta sprutor i magen varje dag".  Jag tar ju blodförtunnande sprutor subcutant, i magen, varje morgon pga av den blodpropp som jag fick i början av sommaren. Jag förklarade, vilket jag ju också gjort tidigare, varför jag tar sprutorna och försäkrade Klara om att jag inte har ont i magen men att det sticks lite grann precis när jag tar sprutan.

Viktor och Klara, jag är så glad att jag är mamma åt just er. Ni är mina fina skatter och jag älskar er mest av allt på jorden!!