LIVET ÄR SOM EN BALANSGÅNG, SOM JUST NU KÄNNS STADIG, TROTS ATT JAG IBLAND GRUBBLAR

Tagit det lugnt, och vilat, är det jag har pysslat med de senaste dagarna. Idag är första dagen efter beh som jag ej har vilat på dagen, och det känns faktiskt riktigt bra nu, trots utebliven vila. Dagen har tillbringats på flyglplatsen, där det varit flygdag  med flyguppvisningar, veteranbilar, hoppborgar och lite annat skoj. Jag och barnen provade på att åka bandvagn. Var inte helt bekvämt för min onda rygg, men vad gör man inte för de små liven. Klara ville att jag skulle följa med, och så fick det bli!!

Igår hade jag besök av "min" läkare från AHS-Viool. Han kommer att vara den läkare på AHS-Viool som har hand om planering etc, kring mig.  Det känns så himla skönt att äntligen vara inskriven i AHS-Viool. Allt verkar så välordnat vad gäller dem. De har tex redan en pärm, som är märkt med mitt namn, där medicinlista och andra viktiga papper ang mig finns. Personalen verkar väldigt kompetent. Det känns tryggt helt enkelt. Dels känns det tryggt nu, att tex kunna få hjälp med blodprover inför behandlingen, samt andra insatser, ex dropp. Men det känns även tryggt när jag tänker på framtiden. När jag blir sämre vill jag inte ligga på en sjukhussal, omgiven av stressad personal (vilket hittils tyvärr, till stor del varit min erfarenhet av att vara inlagd här i Skellefteå). Nej, då känns det mycket bättre att få vara hemma, där jag trivs som bäst, och bli omhändertagen utifrån mina behov!

Det känns väldigt olustigt att tänka, att det ska komma en dag när jag kommer att bli sämre och sämre. Visst är jag påmind om min sjukdom varje dag, pga smärtan i armen och till viss del i ryggen, samt att jag är lite mer slut än tidigare. Men skulle man plocka bort det, så känner jag mig ju frisk!! Jag är så innerligt glad att tumörerna i levern ej påverkar mig just nu!!

I morse låg jag och Lars och pratade om nästa sommar, om hur jag skulle må då! Jag vill ju hoppas och tro att jag mår lika bra då, som jag gjort denna sommar!! Om bara behandlingen funkar så bra som den gjort hittills, så är det ju inte helt orealistiskt att tänka så. Dock, så känns det, som jag sagt tidigare, konstigt att tänka i så långa perspektiv. Jag väljer hellre att tänka några månader framåt, känns tryggare så.

Jag känner jag mig trygg, så länge min nuvarande behandling fungerar, vilket den också nu gör.  Om, eller inte om, utan när, behandlingen inte längre kommer att ha effekt, då vill jag ha någon att hålla i, för då kommer jag att förlora fotfästet för ett tag. Jag vet ju att det finns andra behandlingar att tillgå. Dels antikroppsbehandling, men även ett annat cellgift, som har betydligt fler biverkningar än de två cellgift som jag får nu. Detta innebär ju alltså, att det inte är helt kört, då min nuvarande behandling ej längre kommer att ha effekt. Dock kommer detta att innebära att jag återigen kommer att hamna i ett tillstånd då livet kommer att kännas extremt skört och hotat.