Mamma, pappa, kära bror, Viktor och jag själv tog en härlig promenad i förmiddags. Vi gick via Medlefors ner till rovön, där vi fikade i solskenet. Trots värk i ben och rygg så hade jag det jättehärligt. Älskar hösten när den är som vädret varit idag. Vindstilla och solsken =). På vägen hem mötte fina Sara upp. Mysigt att vi hann ses, Sara!!
Rullstol, rollator, kryckor, sittbräda till badkaret och handtag till toastolen; det är de hjälpmedel som jag fått hittills.
Första helgen i september hade jag, mamma och Klara en riktig tjejhelg. På lördagen var vi i Piteå och shoppade, och på söndagen var vi ute i Medleskogarna och plockade massor med svamp. Det är inte så länge sedan, och nu sitter jag här, totalt oförmögen att på egen hand bege mig ut i svampskogen. Det har gått så vansinnigt fort, att kroppen har tacklat av. Märkligt nog så har jag funnit mig i den nya situationen. Jag har väl inget val!!
Jag är så himla rädd att jag aldrig kommer att komma upp ur rullstolen. Just nu har jag, som jag sagt tidigare, så fruktansvärt ont i ryggen (svanken), ont i vä höft och ont i vä knä (en nervskada från troligtvis vä bäcken). Jag kan inte gå särskilt många steg innan det börjar kännas som att nån skär med knivar i vä knä.
Jag kommer aldrig att acceptera att jag hamnat i detta tillstånd, för då känns det på nåt vis som att jag gett upp!!
Det är jobbigt att hela tiden vara beroende av någon annan. Missförstå mig inte, jag uppskattar all hjälp jag får, men jag skulle vilja kunna vara helt oberoende av någon annan, precis som det var tidigare!!
Som det är nu, så tar jag mig ingenstans på egen hand. Jag vågar mig inte ut själv med rullstolen. Jag är alldeles för armsvag (cortisonbiverkan)
Bilen och kryckorna kan jag ta, om jag tex ska och hälsa på nån.
Jag är glad och lycklig över att jag har så många runt omkring mig som vill hjälpa mig. Familj och fina vänner, utan er vore jag inget!!
Vilken fin bild ! Va du hittar på mycket trevligt med dina nära och kära =) Trots all värk och alla motgångar så hittar du ändå guldglimtarna i vardagen. Måste säga att du är stark. Bara för att du i vissa fall är beroende av hjälp från andra betyder det inte att du är svag. Det är ju en styrka att våga be om hjälp och att våga vara svag. Det är ju en del av att vara människa men du tar då dina motångar mycket bättre än vad jag föreställer mig att jag skulle göra. Var stolt, du är en förebild ! Kram <3
SvaraRadera