SMÄRTA OCH MYCKET TANKAR

Söta klara provar sina nya strumpbyxor, passar bra även som mössa och halsduk =).

När jag fick mitt sjukdomsbesked, för snart 1,5 år sedan, så var jag helt opåverkad kroppsligt, förutom lite, lite värk i bäckenet. Så är inte läget nu. Kroppen gör sig påmind mer och mer. Smärtan i ryggen har blivit mycket värre, bara sedan i somras. Visst hade jag ont även då, men inte på det vis jag har nu.

Jag blir rädd när jag tänker på vad som händer med mig om kroppen fortsätter att tackla av i samma takt som den gjort hittills! Mina ben har blivit jättesvaga och jag kan inte "lita" på dem längre. Igår cyklade jag in till stan, normalt en helt okomplicerad cykeltur. Men igår; hade väldiga problem att cykla i uppförsbackarna och när jag hoppade av cykeln så bar inte benen riktigt. Inte så att jag trillade omkull, men det kändes otäckt. Jag vill kunna lita på att kroppen fungerar, men det kan jag inte som det är nu.

Ryggen är verkligen ett stort problem. I morse vaknade jag en timme innan väckaren skulle ringa pga att hela ryggen krampade. Det har jag aldrig varit med om tidigare. Krampen började i svanken, och strålade upp genom hela ryggen. Riktigt otäckt, kunde knappt andas, så ont gjorde det. Jag gråter sällan av smärta, men det gjorde jag i morse. Inledde morgonen med att ta snabbverkande morfintabletter! Nu känns det bättre, men det är långt ifrån bra, har fortfarande kramp =(. Problemet med att ta de snabbverkande morfintabletterna är ju också att jag blir trött av dem. Inte så himla skoj att stiga upp efter en natts sömn och ta tabletter som gör att jag blir trött igen.

Högerarmen är ju nästa bekymmer. Smärtan är i stort sett borta men jag har väldigt dålig känsel i armen och handen och är väldigt fumlig, tappar saker etc. Igår, tex, när jag rev morötter på rivjärn, så såg jag helt plötsligt hur jag blödde på tummen. Jag hade rivit mig, utan att känna av det!

När kroppen är i det skick som den är nu, så blir jag faktiskt riktigt orolig för framtiden. Jag vill inte bli ett "vrak" som måste tas omhand. Jag vill ju kunna busa med ungarna, ta promenader mm, ja, göra sånt som jag alltid gjort! Jag vill, till slutet, kunna klara mig själv. Såklart kommer jag att ta emot hjälp om det behövs, har väl inget val, men jag kommer att tjura på tills det inte går längre!

Har även börjat hosta mer, med slemmiga upphostningar. Om jag inte hade haft tumörer i lungorna så hade jag väl knappt reflekterat över hostan. Men nu tänker jag, såklart, att det tillkommit tumörer även i lungorna.

Imorgon ska jag göra den obligatoriska skiktröntgen som jag gör efter var 4:e behandling. Den 13:e sep får jag veta resultatet av röntgen. Jag har redan ställt in mig på att tumörerna har växt jättemycket, med tanke på hur ont jag har. Men, som en fin vän sa till mig häromdagen: det behöver ju inte ha växt så mycket, räcker ju med att det växt litegrann åt "fel" håll och på så vis orsakar oreda.
Väntan på detta röntgenbesked kommer nog att bli den värsta hittills. Med tanke på hur kroppen känns, så är jag rädd att tumörerna växt massor. Har inte direkt några positiva vibbar, tyvärr!

Trots smärtan och just nu lite "negiga" tankar, så är denna vecka, tack och lov, fylld med roliga och energigivande upptåg tillsammans med goa vänner =).

Ett annat glädjeämne, som jag tänker på varje dag är fina systers och Pers ännu ofödda bäbis. Den kommer att titta ut vilken dag som helst nu, och om några veckor åker jag ner till Kalmar. Oj vad jag ska mysa!!