Jag vet inte! Vissa dagar känns det som att jag är den lyckligaste människan på jorden, trots cancern. Jag tar till vara alla små guldkorn och värdesätter dem oerhört starkt. Såna dagar känner jag mig nästan lyckligt lottad att jag kan värdesätta sånt, som för andra, till viss del, går obemärkt förbi.
Andra dagar känns det fördjälvligt att inse att jag aldrig kommer att bli frisk. Hur ska framtiden bli, det är det ingen som vet!? Tidigare i sjukdomsförloppet kunde jag känna att jag hade samma risk att dö i förtid som nån annan. Alla vet vad vi har idag, men vad som händer i morgon, eller om en halvtimme, det är det ingen som vet. Tidigare var detta en tröst för mig, men jag tycker inte att jag känner på samma sätt längre. Jag vill inte vara sjuk, och måsta gå och vänta på att bli sämre. Jag vill vara frisk, sprudlande, pigg och glad. Jag vill leva och bli gammal med Lars. Jag vill se barnen ta studenten, är nyfiken på hur barnen kommer att bli som vuxna. Jag vill se barnen få sina egna barn, mina och Lars barnbarn.
Kanske dags att lägga ribban lite lägre. Jag vill finnas och vara med Klara då hon börjar årskurs 1 i skolan. Just nu vet jag inte hur långt fram i framtiden som jag vågar planera. Men planera måste man väl kunna göra?! Annars blir livet konstigt. Det känns som att jag kommer att finnas med även nästa sommar, men jag vet inte.
Fy va jobbigt med alla skittankar
Du är modig du Jenny. Modig som delar med dig av de tankar som många tänker, men inte vågar fråga om. Det är härligt att läsa att du faktiskt stundom känner dig "lyckligt lottad", för det ger oss, som inte vet hur det är att leva med din prognos, lite hopp och tröst att om vi själva hamnar i din situation så blir livet inte "nattsvart". Så jag vill passa på att tacka dig för att du delar med dig till oss. Sedan skriver du ju så bra... kanske ska du gå skrivkurs med mig till hösten - det kan vara någt att planera det! Jag vill tro att med din livsvilja kommer du att leva längre än Klaras första skoldag, och jag hoppas att du får långa behandlingsfria perioder då du kan känna dig frisk/sprudlande/glad och pigg. Hugs! Monika
SvaraRaderaDu skriver så fantastiskt Jenny. Mina ögon blir tårfyllda när jag tänker på allt detta som du skriver om. Jag förstår så innerligt väl dina framtidstankar, både mörka och ljusa men vi skall hoppas på bra mediciner och kanske en framsteg i forskningen.
SvaraRaderaÄlskar dig.
Fantastiska Jenny! Du är så fantastiskt stark och modig som orkar dela med dig av dina tankar. Jag önskar med hela mitt hjärta att du ska få må bra mycket länge! Tänker på er, typ, jämt! Kram/Josefin
SvaraRaderaMina ögon är också tårfyllda när jag läser det du har skrivit. Jag tänker mycket på er och skickar massor av kramar till dig, Lasse och barnen. Kram Linda
SvaraRaderaVisst kan du planera. Hur skulle det se ut annars?
SvaraRaderaSkittankar är vad de är, men det är inget konstigt att de kommer. Det viktigaste är att de fina tankarna också får finnas där! Och det visar du så ofta att de gör.
Du har en sån livsvilja, Jenny. Och du gör det lättare för dig själv genom att du vågar skriva om dina tankar.
Jag tror också att du finns här nästa sommar, och när Klaris börjar skolan.
Många kramar!
Dina ord och dina tankar är gåvor till oss. I själva verket är det ju du som tröstar oss. Jag är glad att du prioriterar oss och vill vara oss till hjälp, vi som är vilse i känslorna över din situation. Du vackra starka flicka tack för att du finns, och jag hoppas och tror att du kommer att vara med i många år ännu.
SvaraRadera