Tittar till Viktor när han somnat. Sitter en lång stund och tittar på honom och håller honom i handen. Då slår det mig att jag inom en överskådlig framtid ska lämna Viktor, Klara
Och Lars. Kommer även att måsta lämna min fina familj och en massa goa vänner. Hur gör man det?
Och jag är så otroligt ledsen över att du drabbats av en sjukdom som ger sådana funderingar!!! Vart är rättvisan??? kramar i massor...
SvaraRaderaVärldens största bamsekram till dig! /Camilla
SvaraRaderaÅhh, hur gör man det? ja det kan ingen säga. Fy fan för jävla skit cancer. Njut av den tid du har med din man & dina barn, nu ser jag inte tangenterna mer. Kramar från en i cyber space..
SvaraRaderaJa, hur gör man det? /Monika
SvaraRaderaOj, vad det känns i hjärtat när jag läser det du skriver. Önskar jag kunde hjälpa...Kramar i massor...
SvaraRaderaDet gör du aldrig. Du är alltid med oss.
SvaraRaderaMassor av kramar från oss/Ulrika å Saga
Tänk om du kunde få slippa alla tråkiga tankar och bara vara. Men jag förstår dig så väl. En sak skall du veta du är och kommer alltid att vara vår äldsta älskade dotter och syster till K och M, vi kommer att sakna dig otroligt mycket,men kommer också ha massor av minnen. Det känns jättekonstigt att skriva detta men sådan är verkligheten för oss i din familj.Men inte än!!!!
SvaraRaderaVar påsen varm och skön? Kramar mamma.
rörd så rörd blir jag när jag läser din mammas ord till dig,,,,,så fint, jag förstår (tror jag) att det måste vara hemskt med den känslan du har, att behöva lämna sina barn...du kommer alltid att finnas kvar hos dem, var så säker, kram Tina
SvaraRaderaJenny, du kommer ALLTID att finnas i mitt hjärta. Kram/Sofie
SvaraRaderaSom jag sagt hela tiden. Se till att det finns massor med kort på dig själv så att barnen kan minnas dig ALLTID! Jag har som sagt gjort varsitt album till barnen med bara massa bilder på mig själv. Och det var inte lätt att hitta då jag oftast står bakom kameran...
SvaraRaderaPå något sätt så känner jag mig ändå lugnare när jag har skrivit små brev och gjort album till dem i varsin stor låda som står på vinden.
Jättekramen till dig.
Tårarna rinner....hur det än blir, kommer du att finnas med i din familjs och dina barns tankar och hjärtan under hela deras liv!!!
SvaraRaderaKram Anna-Lena
Kära Jenny, blir så ledsen för dig och din familjs skull. Ta vara på all tid du har med de dina. Tänker på dig hela tiden. //Eva
SvaraRaderaJag tror att Viktor kommer komma ihåg sin kärleksfulla mamma genom både minnen, bilder och beröring. Önskar att jag kunde svara på alla svåra frågor du har men det kan jag inte, tyvärr. Reflektera över det du skriver kan jag göra och det som ligger närmast är ju så klart det du beskriver nu senast; hur man lämnar nära och kära. Det är ingenting man gör utan ibland måste man bara. Vissa saker i livet kan man helt enkelt inte styra över....
SvaraRaderaÄven om du börjat summera dit liv och ser att du måste lämna allt du har kärt så har du ändå prioriterat rätt, och därför får du så mycket kärlek av alla omkring dig. Du är viktig för så många och därför kan du skörda kärlek och omtanke. Det verkar till synes som du redan rustar dig för resan till andra stranden, men det är inte dags ännu. Kramisar i massor och ta till vara var dag
SvaraRaderaJenny och Kristina ni är 2 helt fantastiska personer som delar med er av era tankar och kärlek till varandra. En sådan kärleksfull familj skulle nog alla vilja ha. Var rädd om varandra och kramas ofta. Tänker på er. //Varma kramar Anna S
SvaraRaderaAtt titta på sitt barn när det sover, fridfullt,vackert! Kärleken som sköljer över en.Det kan kännas nästan overkligt att den lilla krabaten- den fina lilla människan är en del av mig....
SvaraRaderaAtt lämna - så svår tanke!!
Du är underbar och älskad av så många.Lev och njut av tiden med dina nära och kära. Samla på fler fina minnen både åt dig själv och dem!
kram Therese
Jenny du är otrolig som orkar allt. Kan inte förklara med ord hur rörd man blir av att läsa allt här på din blogg. Det är ovanligt gripande.
SvaraRaderaKänner mig förpliktigad som medmänniska att skriva några rader till dig.
Man tänker på dig och din familj/dina barn och din man/pojkvän. Det är bortom det fattbara på något sätt.
Minns dig som en duktig,lugn och fin/snäll medarbetare på avdelningen.
Jag förstår(kanske) hur otroligt ångestfyllt det måste vara när det är som värst för dig och familjen. Ångesten är så väl sammanflätad med döden och det är naturligt att ha ångest när man är döende. Skönt att du ändå lyckats ta dig upp en bit ur den djupa gropen som du beskrivit.
Hjärtliga hälsningar
/Frid
Kalle
Avd 1
Ja hur gör man det? Det är väl det enda som är säkert - vi ska alla den vägen vandra. Däremot behöver de flesta inte tänka på det förrän åldern tar ut sin rätt. Och en del behöver inte tänka på det alls utan lämnar sina nära och kära hastigt genom akut sjukdom eller olyckshändelse. Men man kan aldrig veta och det måste vara ohyggligt frustrerande att veta att det INTE kommer att ske om femtio år först (men nu tror ju jag fortfarande på mirakel!) Jag är hur som helst övertygad om att Du kommer att leva vidare för alltid som skyddsängel för Viktor och Klara.
SvaraRadera<3
SvaraRaderaVarje dag sänder jag varma, goda & kärleksfulla tankar till dig fina Jenny och till din fantastiska familj! Det finns inte ord...
SvaraRaderaKramar // Åse
gripande ord från dig, din familj och flera andra.
SvaraRaderaEn absurd, jävlig situation-ingen vill hamna i.
Tack för att du delar med dig av tankar. Jag tar dom med mig .
Som Elisabeth sa- minneböcker till barnen - vilken gåva till dom !
många varma hälsningar, Ingrid
KRAMAR från en annan Jenny
SvaraRadera