KONTENTAN AV UMEÅBESÖKET

I en tokvarm färdtjänstbuss åkte jag och mamma till Umeå igår. Solen gassade in genom rutorna och luftkonditioneringen lyste med sin frånvaro. Lars och pappa provkörde vår "nya" bil. En ford focus -06:a.

 Kl 12.00 var jag kallad för att träffa läkaren. Väl i Umeå fick vi veta att läkarsamtalet skulle bli först kl 14.00. Riktigt irriterande!!

Vi gick till lasarettsrestaurangen och åt lunch för att få tiden att gå. I restaruangen träffade vi Camilla och Mattias med familj, trevligt att hinna surra litegrann!!

Kl 14.00 infann vi oss på det rum där vi skulle träffa läkaren, samma rum på samma avd där jag var inlagd under vistelsen i umeå. Numer kallar jag det rummet för ångestrummet, pga den ångest jag upplevde där, då jag var inlagd. Jag klarade mig dock utan att få ångest igår. Under samtalet fick vi träffa både min läkare som jag haft sedan jag blev sjuk och en annan läkare som jag träffade mycket under vistelsen i Umeå, då jag blivit förlamad.

Ingen av de båda läkarna kan hitta hitta argument för att fortsätta cellgiftsbehandlingen. De vägde fördelar mot nackdelar med cellgiftsbehandlingen och nackdelarna vägde över, vilket talar emot en fortsatt behandling. Om jag skulle vilja fortsätta min behandling ändå, så motsätter sig inte läkarna det, men de står fast vid att det nu inte kan motivera till fortsatt behandling.

Jag följer läkarnas råd.

Kontentan blir alltså att jag nu ej kommer att ta någon mer cellgiftsbehandling. Jag har kommit in i en ny fas i min sjukdom. Nu ska jag förhålla mig till detta. Tidigare har jag varit trygg i min cellgiftsbehahdling med allt vad det inneburit. Nu vet jag ju vad som förr eller senare kommer att hända. Jag frågade läkarna hur lång tid de trodde att jag kunde leva utan behandling. Detta ville ingen av dem svara på, då de ej har någon uppfattning om detta. Jag frågade även hur man märker att kroppen börjar "lägga av". Fick till svar att jag kommer att bli tröttare och tröttare, aptiten kommer att bli sämre osv.

Trots det besked som vi fick av läkarna igår, så var det ett fint samtal.

Just nu mår jag bra fysiskt. Psykiskt har jag även kommit upp så pass mycket att jag känner igen mig själv. Jag kan glädjas åt saker igen, vilket jag inte kunde för ett par veckor sedan. Helt underbart!! Jag har gått från att ha dödslängtan till att vilja leva fullt ut. När jag mådde som sämst pratade jag om att om det fanns en knapp som skulle göra att jag dog, så skulle jag utan tvekan trycka på den. Idag är jag så himla glad att det inte fanns en sån knapp. Idag inser jag hur mycket jag har att leva för. Jag vill inte dö, jag vill ju leva.

Jag vet att min tid här på jorden är begränsad. En jobbig tanke att tänka på. Mitt mål med den tid jag har kvar är att leva fullt ut, ta vara på tiden, ej lägga energi på sånt som ej är värt att lägga energi på, umgås med familj och vänner.

Carpe Diem!!