onsdag 13 april 2011

Långt inlägg...........hur det hela började.

Tänk att det snart har gått ett år. Ett år sedan jag fick så där vansinnigt ont i magen. Vi hade varit hos fina vänner på Valborsmässoaftonsfirande. Under kvällen hade vi ätit gott och mycket! Vi kom hem vid 2-tiden på natten. När jag la mig fick jag plötsligt en brännande och huggande smärta precis under bröstbenet, smärtan strålade nedåt sidorna på magen och bakåt, genom ryggen. Jag tänkte såklart att det var all den goda maten jag ätit som orsakat ett gallstensanfall.  Jag kopplade inte alls ihop denna smärta med det illamående och den trötthet som jag lidit av hela vintern. Jag sov inte mycket den natten. Fredag natt blev till lördag, och det var dags för mig att åka och jobba. Jag är sjuksköterska och hade helgtjänstgöring den helgen. Jag tog mig med nöd och näppe till jobbet. Jag hade så ont att varje steg, varje andetag skar genom mellangärdet på mig. Nåväl, jag jobbade den helgen och när måndagen kom var smärtan i stort sett outhärdlig. Jag ringde till vårdcentralen och fick en tid samma eftermiddag. Den läkare jag träffade misstänkte gallstensanfall alt inflammation av bukspottskörteln. Jag fick en spruta med smärtstillande intramuskullärt och smärtan lindrades så att den blev uthärdlig.

Cirka en vecka efter vårdcentralsbesöket fick jag en tid för ultraljud av gallan. Min galla undersöktes grundligt med ultraljudsapparaten. Den läkaren som gjorde undersökningen sa att gallan såg bra ut, men att han ville skicka mig på skiktröntgen för att få en bättre bild av levern, då han inte kunde se den med ultraljudet. Läkaren sa ingenting som fick mig att ana oråd, dock tyckte jag att det var lite konstigt att han inte kunde se min lever med ultraljudet.

Den 17 maj fick jag tid för skiktröntgen. Jag tyckte att det känndes onödigt med den undersökningen för jag  hade själv dragit slutsatsen att det  antingen var gallsten eller magkatarr som gjorde att jag hade ont. På väg till röngenmottagningen minns jag att jag njöt av sommarvärmen som hade kommit! Undersökningen började med att jag fick dricka kontrast i 1,5 timme innan själva röntgenundersökningen. En PVK sattes i ett kärl i ena armen och i denna gavs kontrast intravenöst. Själva undersökningen gick ganska fort, ca 15-20 min.

De närmaste dagarna efter röntgenundersökningen njöt jag av sommarvärmen. Jag kände mig inte alls orolig inför vad röntgen skulle visa. Den 20 maj gick jag på mitt nattskift. Morgonen den 21 maj kom jag hem vid halvåttatiden. Jag skickade iväg familjen till jobb, skola och dagis, åt lite frukost och gick sedan och la mig. Jag somnade så fort jag la huvudet på kudden. När jag sov som bäst vaknade jag av att min sambo Lars ruskade i mig. Jag trodde att jag hade försovit mig (skulle hämta barnen kl 16,00), men det visade sig att kl bara var 11.00 på förmiddagen. Lars hade fått samtal från vårdcentralen. De hade försökt att nå mig otaliga gånger, men jag hade stängt av min mobil. Den som Lars pratade med sa att hon ville att jag skulle komma omedelbart för att träffa läkaren, hon ville även att jag skulle ha Lars med mig vid besöket. Då, precis då, förstod jag men ville ändå inte förstå.

Kl 13.00 den 21 maj fick vi tid på vårdcentralen för att träffa läkaren. Hon berättade att röntgenundersökningen visade att jag har tumörer i levern och i skelettet. Det som "bara händer andra" hade helt plötsligt hänt mig, oss! Helt vansinnigt nog så fortsatte jag att jobba några dagar efter detta besked, men i början av juni sjukskrev jag mig och sjukskriven är jag fortfarande.

De veckor som följde gjordes ett flertal undersökningar på mig. Läkarna trodde att tumörerna i lever och skelett var metastaser och att det fanns en primärtumör någonstans i kroppen som man inte hittat. Veckorna gick och det hittades inte någon primärtumör. Det bestämdes att det skulle göras en biopsi på den största tumören i levern (den som mätte 10cm). Biopsin utfördes och det skulle dröja några veckor innan vi fick svaret på biopsin.

Sommaren visade sig från sin bästa sida. Vi packade in hela familjen i bilen och åkte på en underbar semestertripp till Öland. Åtta härliga dagar fick vi på Öland sedan var det dags att vända hemåt till verkligheten. Dagen efter vi kom hem från semestern hade jag en tid för att operera in en venport. Två dagar senare hade jag tid i Umeå för att träffa läkaren och få veta vad biopsin visade. I ett vitt sterilt rum på onkologen fick jag och Lars beskedet av läkaren; Gallvägscancer (med spridning till skelettet), en obotbar cancerform. Cellgiftsbehandlingen inleddes följande dag.

Det är svårt att försöka beskriva de känslor som jag kände då, för känslor är ju lite av en färskvara. Men jag kände ren och skär ångest. Jag ville krypa ur mig själv och springa därifrån. Jag ville somna och vakna och insett att jag drömt en mardröm. Jag ville fly från mig själv men det gick ju liksom inte. Istället bestämde jag mig för att tillåta mig själv att ha ångest. I ca en vecka efter beskedet hade jag ångest. Dagarna gick och jag minns inte vad vi gjorde. Tack vare barnen innehöll dagarna vissa rutiner som att tex stiga upp på morgonen, göra frukost, lunch och middag osv.

Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om detta, men jag tror att det får räcka så här. Jag har fått cellgiftsbehandling varannan vecka, två dagar i rad från mitten på juli 2010 till sista veckan i februari 2011. Den stora tumören i levern har krympt 2,5 cm. De två metastaserna som jag har i levern har varken krympt eller växt. Tumörerna i skelettet har dragit ihop sig något. Just nu har jag uppehåll i behandlingen. I maj ska jag göra den första kontollröntgen och sedan kommer jag att göra kontrollröntgen varannan månad.

12 kommentarer:

  1. Hej vännen! Gud va kul att se dig i bloggvärlden =)! Här ska jag definitivt besöka dig fler ggr! Ditt magont ja...visst tusan hade det bara kunnat få vara ett "vanligt" magont och inget annat! massa kramar från mig!

    SvaraRadera
  2. Ett tips Jenny, gå in i inställningarna och ändra så att alla kan kommentera dina inlägg. Nu måste man ha ett konto (själv hade jag ett gammalt avdankat) för att skriva. Det är jättelätt av dig att åtgärda!

    SvaraRadera
  3. Tack för tipset Johanna, detta är ju som en djungel, tycker det är inställningar lite här och där =). Men nu är kommentarinställningarna gjorda, så nu kan alla som vill kommentera.

    SvaraRadera
  4. Snyggt =)! Hoppas du får en fin dag!

    SvaraRadera
  5. Tjena tjejen! Ville bara att du skulle veta att jag läst din blogg. Fint skrivet tycker jag, sorligt, men inte tårdrypande - jag tycker du gör det jättebra!!!! Å du... nu har du ju lite konkurrens till tiden på fb om Lars skulle tycka att du är för beroende av det (skratt). Kram på dig vännen!

    SvaraRadera
  6. Carina Lindström14 april 2011 09:57

    Hallå där, Jenny!
    Jag beundrar ändå ditt lugn och ditt sätt att dela med dig till andra, alla undrar ju och alla vågar inte fråga. Chocken blev så stor för oss på jobbet, men så blir det ju för alla som drabbas, anhöriga och folk runt omkring som tycker om den drabbade. Du är en underbar kämpe, ändå så glad och positiv mot de som är runt omkring dig!
    Stor kram!
    //Carina

    SvaraRadera
  7. Du är en fantastiskt tjej! Och modig som vågar o orkar dela med dig av det som händer nu. Jag kommer att följa dig här såsom på fb då vi är så rackarns långt ifrån varandra. Tänker på dig ofta! Snart ses vi kanske då vi ska åka upp till Staan för å gå på 9B´s "20-år jubileum". Tänk vad tiden går fort:O
    Varma kramar till dig/
    Linda

    SvaraRadera
  8. Vad roligt att du börjat blogga Jenny! Tror det är nyttigt för själen att få "prata" av sig genom att skriva. Du är helt beundransvärd ska du veta! Din positiva inställning kommer du långt med! Jag hoppas för allt i världen att eländet i din kropp ska dunsta och dra nån annanstans. Det är så ofattbart när särskilt unga eller barn ska drabbas av dessa hemska sjukdomar. Men ge aldrig upp, vad du än gör! Du är en förebild för oss andra ska du veta! Massor med kramar till dig och din familj <3

    SvaraRadera
  9. Tack för att du delar med dig! Du är oerhört duktigt på att skriva, och varje ord känns...

    Tror på dig!

    Kram Åse

    SvaraRadera
  10. Mariah Wikström15 april 2011 10:35

    Va kul att du börjar blogga ! Både spännande och rörande att få ta del av dina tankar. Tänk att det nästan gått ett år... Helt ofattbart att du skulle drabbas ! Men som så många andra sagt - du är stark och har en fantastisk inställning, fast det är klart - är man en fantastisk person så hör det väl till :) Jag håller alla tummar och tår för dig !

    Kram / Mariah

    SvaraRadera
  11. Jag beundrar dig verkligen kämpa på har alla lycko tankar till dej o fin familj

    SvaraRadera