Skrev tidigare att jag inte är rädd för att dö. Men lite rädd är jag nog ändå. Kommer det att göra ont? Hur kommer det att gå till väga. Hur fort går det? När vet man att det är dags? Jag vet inte vad som händer sen, tänk om jag fortsätter ett liv i rullstol på andra sidan!?! Vart tar själen vägen?? Jag vet inte.
Helt sjuk situation, sitta och tänka på hur det blir när man dör!!
Livet blev inte som jag tänkt mig. Jag skulle vilja avsluta livet lycklig, men så blir det inte nu!! Min förhoppning är att ni ska minnas mig som den jag egentligen är, och inte sån som jag är nu!
Skickat från min iPhone
Jenny, för mig kommer du alltid att vara en stark, glad och tuff person. Rullstol eller inte så finns din härliga personlighet alltid kvar.
SvaraRaderaKramar, kusin Annika
Jag är helt med i dina tankegångar Jenny.
SvaraRaderaJag skulle förmodligen tänka samma sak...
Jag satt och pratade med min morfar som är väldigt gammal, klok och längtar numera efter att få gå in i ljuset. Han är beredd...han planerar allt in i minsta detalj.
Han har jobbat som ambulansförare i yngre år och har många bekanta som arbetar inom forskning och proffessorsyrket och en kväll satt de och pratade om livet efter detta.
En av dessa karlar var hjärnforskare.
De hade mätt aktivitet i hjärnan under tiden människor sov, var vakna, och även i livets slutskede.
Tydligt var att aktivitetsmätarna gick i topp just då livet lämnade kroppen. Sedan blev det ingenting.
Den forskaren tolkade det som att all kunskap, alla känslor, all verksamhet lämnade sin "värd" och kanske...kanske sa morfar är det så att den låter påverka en annan människa, och (snillen spekulerar) tror jag att man kan få en del av morfar då han dör.
Jag tror inte att han kommer lämna oss bara "sådär". Det är för stort slöseri!
Och dör man så tror jag inte man hamnar på ett ställe med samma kropp. Jag tror på att man kan lämna över sin själ till någon annan och genom denna "leva vidare".
Det är inte utan "sanning" min mamma säger att hon kommer alltid sitta på våra axlar och dra oss i öronen då vi gör fel, eller viska kärleksfulla ord då vi är ledsna.
Jag tycker det var oerhört fint skriven av någon i ett lite tidigare inlägg att det vore en tanke skriva brev till dina barn utifall du inte kommer finnas hela deras uppväxt. Vilken gåva...vilken sak att få läsa brev av sin mamma varje födelsedag...jul...en hälsning från den som fick bära dem och föda fram dem till det de är idag. Så fin tanke, jag blir alldelens tårögd och får rysningar av tanken.
Min pappa lever men finns inte i mitt liv. Jag har skrivit mååånga brev till honom som jag aldrig postat. Tänk att han som är förälder VÄLJER att inte träffa sina barn och så du som vill allt men kan inte.
Du verkar vara en supermamma Jenny, lyckliga barn som är dina!
Jag tror och hoppas Jenny att du kommer grejja det här, jag vill inte skriva som om du kommer lämna oss. Men vill man fundera och spekulera så kan man göra det för att bli kanske mer lugn i tanken. En dag ska vi alla lämna våra kroppar så jag tänker ganska ofta på döden faktiskt.
Och blir lugn av det, döden är inget att rädas tror jag. Det är en ny värld, något vi alla kommer komma till.
STOR kram
Finaste vackra Jenny. Att du sitter I rullstol nu ar jag ganska saker pa att ingen du kanner bryr sig om.Jag alskar ju dej for dej,inte om du gar eller sitter. Fina glada Jenny med det varma stora hjartat. Massa kramar till dej idag.men jag kan inte satta mig in I vilken omstallning det maste vara for dej,jag hoppas det kan fa kannas lite battre och enklare snart.
SvaraRaderaÅ allra finaste du! Jag önskar ibland att det fanns en "knapp" där man kunde slå av alla tankar och grubblerier som gör att hjärnan går på högvarv med alla frågor som det inte finns några svar på. Ingen av oss som lever vet ju hur det är att dö - i alla fall inte från insidan. Du har säkert i ditt jobb stött på människor som lämnar jordelivet, och har erfarenheter av det. Min egen erfarenhet är att ingen av de jag sett dö, varit rädda då den stunden kommit. Jag tror inte det gör ont, jag tror inte det är ångestfyllt. De gånger jag har upplevt någon dö har det ändå känts som om personen fått frid. Känns bissart att skriva om detta - och jag vill påpeka att för mig är du inte död, utan fortfarande levande och trots att du är sjuk så är du inte din sjukdom, för den är hemsk, otäck, fruktansvärd och skrämmande. Du själv är en underbar tjej som jag kommer att minnas med glädje, humor och stort hjärta. Å du... rullstolen följer inte med till andra sidan
SvaraRadera:-) Monika
Jag är inte heller rädd för att dö. I teorin i alla fall... men för mig är det ju mer abstrakt, mer avlägset - ja, vad jag vet i alla fall. Döden kan ju komma när som helst för oss alla. Men för dig är det ju en ständigt närvarande tanke och verklighet som skulle göra vem som helst nere och deppig.
SvaraRaderaMen kanske skulle vi alla må lite bättre om vi avdramatiserade döden lite grann, om vi vågade prata mer öppet om det. För det är ju trots allt något vi alla kommer att möta och ingen har ju liksom undkommit den eller misslyckats med det...
Jag tror att det är ganska terapeutiskt att tänka som du gör även om det kan vara skrämmande och man får ju liksom inga svar. Men det finns ju som bara två alternativ. Antingen händer det inget, det blir svart och livet tar slut och då är man ju inte medveten om det. Eller så händer det något och då har det ju hänt en massa människor före oss och kommer att häända en massa människor efter oss.
Jag vill gärna tro att det finns ett liv efter detta och att vi återförenas med dem som stått oss nära i jordelivet. Men nån rullstol tror jag inte följer med, inga rollatorer heller. :)
Jag tror nog att man bli fri från alla sjukdomar, sorger och krämpor man haft innan.
Jag vill ändå avsluta med att påminna dig om att du faktiskt inte är död än. Du är fortfarande otroligt fina Jenny så försök njuta av livet som är kvar - trots rullstolen. Ha måndagsmys - å tisdagsmys å onsdagsmys å ja mys allt vad du kan å orkar, varje dag!
Å ta en paus från tankarna på döden. Astrid Lindgren brukade börja varje samtal med sin syster med att säga "döden döden" för att liksom ha det bortgjort så dom kunde fortsätta prata om något roligare. En klok tanke, döden får finnas där men inte överskugga allt. Stor kram fina du / Mariah
<3 Det går nog inte att föreställa sig vilken situation du är i.
SvaraRaderaTänker på dig/ er
Kram
Jenny !
SvaraRaderaNär jag tänker på dig så ser du ut precis som på bilden här ovanför och kommer så alltid att göra.
Önskar att du kan få vara lycklig igen...
Kram Åsa
Man kan inte i sin vildaste fantasi föreställa sig vad du går igenom, önskar förtvivlat man kunde göra något. Ge inte upp och fortsätt skriva av dig och kom ihåg att det är inte rullstolen som din familj och vänner ser utan det är DU. Stora kramar Jenny du är starkare än du tror, helt otrolig.<3 Kämpa på !! / Helena
SvaraRaderaDet är ändå underbart se att Du skriver igen!!! Led verkligen med Dig då det var tyst så länge! Och har Du inte en stor dag att berätta om? ;-)
SvaraRaderaFina Jenny vännen!!!
SvaraRaderaJag kommer alltid att se dig för den fantastiska människa som du ÄR!
Alla roliga minnen som vi har haft!tex.detta är inte möjligt i Linköping,Vilse i kista gallerian och mååånga fler.
Förstår om du har många funderingar om vad som händer sedan,det tror jag att vi alla gör!
Jag tror att man finns kvar som en skyddande själ runt sina närmaste och är med dom både dag och natt.
Hoppas vi kan ses snart!!
Finns där för dej och alla dina funderingar!
Massor med KRAMAR Fia
du kommer alltid att vara Jenny en underbar Mamma å människa kram från Ulrica Andersson
SvaraRaderaStyrke kramar till dig och din familj <3
SvaraRaderaEn fjäril, en mamma på en axel eller som för mig ett hus i mitt hjärta dit alla som lämnar mig flyttar in. För varje ny person så tänder jag ett ljus i ett nytt fönster i "huset". Jag tror att en del av rädslan försvinner om man tillsammans bestämt vart själen tar vägen.
SvaraRaderaDet bästa är att själen är så stor att den enkelt går att dela med alla som önskar en bit.
Du har en fantastisk kämpaglöd och du är en underbar mamma. Kram Sussie
Fina bästa Jenny! Först och främst ska du veta att för oss som känner dig kommer du alltid att vara starka, glada, varmhjärtade Jenny oavsett rullstol eller ej!!! Blir så glad att se att du skriver igen även om det är jobbiga funderingar och tankar du brottas med. Hoppas att vi kan ses snart, en sushilunch kanske - jag levererar.... Å du, för dina barn är du den bästa mamman ever, du har gett dem massor som de kommer att bära med sig, alltid!! Massor med kramar Linda (D).
SvaraRaderaTänk om man kunde ta semester från tankar, det skulle vara så skönt. Tankarna går så fort och det gör en så trött. Förstår dina grubblerier, de är trots allt helt normala. Att prata om döden är inte lätt, det gör så ont att man skall behöva brottas med tankar om hur och när det blir. Något som de flesta inte ägnar en tanke åt. Tanken på att inte vara med barnen på deras resa känns oövervinnerlig. Men tanken på att man haft en underbar tid tillsammans så långt är underbar. Om det är möjligt önskar jag av hela mitt hjärta att du kan se barnen och Lars och allt härligt ni gör och gjort tillsammans. Som jag förstår har in det bra och verkar göra många saker tillsammans. Ni har underbara barn och du är en för mig alltid glad, öppen, omhändertagande och härlig person. Vill verkligen framföra mina varma känslor och tankar om dig och till dig. Kramar från Erica.
SvaraRaderaJag tänker alltid på dig som den kavata sjukskötserskan Jenny, som med dina bestämda åsikter alltid säger vad du tycker och tänker. En vacker kvinna som är så omtyckt av alla. Den bilden kommer alltid att finnas på min näthinna och i mina tankar.
SvaraRaderaVi saknar dig såå på jobbet, Jenny!
Kramar i massor
//Carina
hej Jenny
SvaraRaderaDet känns så hopplöst och jag är så ledsen när jag läser dina ord , men hoppas att en kram och varme gör skildnad på andra sidan också.tänker på dina barn önskar de bästa.
Kram till dig
Natalie