Detta är inget liv. Jag hade hoppats på att få sluta mitt liv med flaggan i topp. Jag har under hela min sjukdomstid varit positiv och på så vis hjälpt både mig och mina närmaste. Nu kan jag inte vara positiv längre. Jag vill inte att min familj ska minnas mig så här, som jag mår nu. Jag vill bli ihågkommen som den positiva och glada Jenny.
Jag har inget liv längre, så känns det. Jag vill inte leva ett liv som detta. Som det känns nu så vill jag inte ha fler behandlingar.
Jag är inte rädd för att dö men jag förstår inte hur jag ska kunna ta farväl av alla. Det kommer att bli tungt. Hur tar man farväl och när gör man det? Hur ska man veta när stunden är kommen??
Kanske ett tungt inlägg att läsa, men jag kan inte ljuga om mina känslor.
Skickat från min iPhone
Hej Jenny
SvaraRaderaEn människa har många sidor och du kommer bli ihågkommen för alla dessa. Negativa saker tenderar att blekna övertid och de minnen du lämnar efter dig kommer snart att domineras av goda sådana. Du behöver inte vara glad för att peppa andra, var glad för din egen skull de stunder du orkar.
Min pappa dog i cancer när jag var 30 år. Jag förstod aldrig hur dålig han var och att slutet var så nära. Han förstod själv men orkade nog inte berätta för mig hur illa det var. För honom gick det väldigt snabbt (bukspottskörtel med spridning). Jag minns honom som han var både som frisk och som sjuk. Både positiva och negativa dagar. På ett sätt känns det lättare att bära när jag såg hur otroligt dålig han var på slutet och så ont han hade. Han plågades så mycket att jag tror att han på ett sätt ville gå vidare och slippa denna smärta.
SvaraRaderaAtt ta farväl - vad innebär det? Jag är väldigt glad för att vi var mycket tillsammans med pappa under hans sista tid. Vi gjorde inget speciellt, alldagliga saker. Tog mycket foton. Filmade (känns bra idag att kunna höra hans röst).
Om jag visste att jag skulle dö så skulle jag skriva brev till mina barn som de skulle få vid speciella tillfällen: konfirmation, studenten, giftermål, när de blir föräldrar osv. Det hade jag uppskattat jättemycket.
Jag tänker på dig mycket och hoppas att det skall lätta för dig. Du har gett dina barn en fantastiskt bra start i livet, det är mycket viktigt och det kommer de alltid att ha med sig.
Finaste finaste Jenny! Kan bara inbilla mig hur du mår och att förlamningen känns övermäktig och överhemsk. En sak är jag iallafall säker på och det är att du är världens finaste mamma till dina barn, trots detta!!! Kram från Josefin
SvaraRaderaKära Vän. Du är en människa, precis som alla andra, och alla dina känslor är helt naturliga. Förstår att det känns helt fruktansvärt orättvist att just DU skulle hamna i denna situation! Kan bara ana den frustration och maktlöshet du känner. Trots detta har du, precis som du skriver, under hela sjukdomsperioden haft en mycket positiv inställning, vilket förstås har hjälpt dig att hålla modet uppe, men du har även verkligen SPRIDIT GLÄDJE runt omkring dig. Det kan aldrig någonsin glömmas bort. Du är en sådan speciell och underbar människa, jag är så glad över att ha fått lära känna dig. Dina barn har haft turen att få just DIG som mamma och kommer under hela sitt liv att vara tacksamma för den fina start du gett dem, precis som Anonym skriver ovan. Du har kämpat och orkat, du har tagit vara på varje dag. Att du inte längre har orken eller motivationen att hålla modet uppe, är det ingen som förebrår dig. Men kanske kommer du, att vid något tillfälle igen framöver, kunna uppleva ögonblicksglädje igen, även om det känns helt omöjligt just nu.
SvaraRaderaÖnskar dig energi nog att ta dig igenom den här tiden, du finns ständigt i mina tankar, kramar Caroline
Allra finaste du! Vi kommer att minnas dig som positiv och glad, du behöver inte oroa dig för det. Jag är helt övertygad om att detta gäller dina barn och din övriga familj med, oavsett hur deprimerad och nere du är just nu. Ni har haft en underbar sommar tillsammans och du har satt dina barn i främsta rummet, hur många barn är det som får ha det så, kanske ens för en dag? Ens med fullt friska föräldrar? Den positiva livssyn som du förmedlat till dina barn försvinner inte för att du under några veckor inte mäktar med att hålla modet uppe. Kanske är det även skönt för dem att se att du sörjer att du ska lämnad dem, att det är ok att vara ledsen. Jag fortsätter hoppas på mirakel./Monika
SvaraRaderaDina barn kommer att bevara dig i sina hjärtan och minnas dig som den fina omtänksamma mamma du verkar vara. De fina ögonblicken du och dina barn haft tillsammans är det som de kommer att minnas. De kommer att minnas den friska Jenny, tiden då deras älskade mamma var frisk. De ljusa minnerna kommer att bleka minnerna av denna sorgliga tid. Den man en gång älskat glömmer man aldrig! Jenny! Jag tänker på dig!
SvaraRadera